ett svagt leende.

42 veckor.. och nu är det änligen gjort.
Ändå känns alltid allt förflutet tugnt, eller?
Stolt-Besviken?

Har inte varit ute och gått på ängarna sedan, ja sedan då.
Men idag kändes det att det var dags igen.

Tunga steg blev till lätta. Och solen fortsatte att skina.
Ibland behöver jag en liten knuff för att inse att jag verkligen kan. Idag bestod den knuffen av en promenad, en varm sol och ett beslut.

För kan inte påstå att allt är frid och fröjd. Men så länge man har beslutat sig för en sak har man alltid ett mål att nå.

Kanske ska följa mormors råd och gifta mig med...., en trygg framtid och en smart man. Han är typen som kommer att gå på nobelmiddagen en vacker dag.
Fast jag vet inte..måste nog fundera lite till:P

Sista rycket inför provet imorgon.
Ska inte glömma att jag faktiskt kan.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0