feebex

Började städa mitt rum, men fastnade vid en massa gamla fotografier som jag skulle packa upp.
Så nu har jag suttit på golvet i två timmar och gråtit och skrattat om vart annat.
Så otroligt många händelser.
Blir rörd, eller nja, snarare lite skakad (ungefär som bonds martini), men jag är samtidigt så otroligt glad över att alla dessa kort finns.

Märker hur lätt det är att glömma ansikten. Kommer så väl ihåg deras röster, men just kropparna blir med tiden bleka.
Kanske beror det på att man vill glömma vissa saker, eller att man inte har tid att komma ihåg.
Kanske att man går lättaste vägen. "låtsas att du inget vet" ungefär..



Inatt hade man då besök, tyvärr inte av någon underbar riddare på en vit springare (röd ferrari fungerar också..eller en Koenigsegg CCR) utan av mammas Olof och hans "kärntrupp". Riktigt trevliga pojkar (män?), lovade halft som halft att följa med dem upp till Almåsa nästa helg- men anar mest att Olof försöker stadga dem lite så att säga, min roll i det hela vill jag nog inte fundera över:P

Nu ska jag panikstäda klart innan mamma kommer.